Jag läser idag i lokaltidningen "Kunskapen om den här sjukdomen är nog ganska dålig och jag önskar att folk får bättre förståelse. Det skrivs väldigt mycket om cancer och hjärtsjukdomar, men ALS nämns inte särskilt ofta.". Känns väldigt "passande" att just den här artikeln publiceras nu. Nästa fredag är det 3 år sedan min fina pappa gick bort i denna hemska sjukdom. ALS, tre bokstäver som jag känner sånt förakt emot. Det blir mycket tankar som snurrar i huvudet vid den här tidpunkten på året. Det är så mycket sorg. Att fylla år och sen fyra dagar senare tänka " idag hade min pappa blivit 56 år, om han inte blivit sjuk i denna avskyvärda sjukdom" för att bara ytterligare två dagar senare känna ett magont på pappas dödsdag. Min födelsedag har jag "delat" med pappa ofta. Jag har visserligen alltid (nästan) fått fira den själv. Men släkten har alltid passat på att gratta pappa när dem grattat mig. Med all rätt, är ju bara 4 dagar emellan oss. Så saknaden blir lite extra stor, och glädjen på födelsedagen tampas med magont och tankar på pappa. Fina älskade pappsen, saknar dig oerhört mycket. Jag önskar att det uppfinns ett botemedel mot denna sjukdom - en långsiktig önskning. En kortsiktig önskning är att de iallafall forskar fram varför folk drabbas och vad det är som utbryter det. Det är min önskan.