Januari, en månad som kommer bli kärleksfattig. Sitter sedan igår kväll hemma hos farmor i Skogsfred Övergran (mitt emellan Bålsta & Enköping) och ska vara här tills på onsdag förmiddag. Passade på att åka upp medans Robin ändå skulle till Katrineholm och göra sitt yrkesbevis (för plåtslagare), är ju bara 2 timmars bilfärd i mellan. Alltså kommer jag och min kärlek inte ses så mycket denna veckan. Dock ska vi ju ha dejting kväll, (bestämde ju att vi går på dejt istället för att ge julklappar till varandra, mycket trevligare!) kommande helg, typ fredag eller lördag, så då ses vi ju en sväng. Men sen åker han iväg till Thailand i två veckor, och då blir jag ensam igen :( Så ja, kärleksfattigt var ordet! Nu sitter jag i alla fall i tältsängen, bakom soffan, hemma hos farmor. Ett välbekant scenario då jag bodde såhär i 4 månader mellan november 2008 och februari 2009, då jag jobbade i Stockholm som florist - good times! Dock är det ju lite sisådär att vara tillbaka på samma ställe. Det finns ju en del obekvämligheter, 1. Jag sover i en smal tältsäng. 2. Jag ligger i ett vardagsrum, bakom en soffa. 3. Här är en jäkla massa "aktivitet". Ni som har följt min blogg under åren vet ju att jag är väldigt mottaglig för det "övernaturliga" eller vad man nu vill kalla det. En "gåva" som jag oftar förbannar, men som jag även har varit glad för då när pappa gick bort. Just här hemma hos farmor, i vardagsrummet, hade jag ju min första syn-upplevelse. Inte alls så trevligt eller häftigt som man kan tro att det är, snarare tvärtom, jag hatade det och gör det fortfarande (om det såklart inte är pappa som kommer på besök). Jag låg ju en kväll i sängen, som är ställd med huvudet mot en hel vägg med fönster och kände väldigt starkt att det var någon/något som iakttog mig. Låg länge och väl och försökte övertala mig själv att jag bara vara tramsig, men efter ett tag kan man liksom inte hitta på orsaker för sig själv längre. Efter en del övertalning av mig själv så satte jag mig upp och vände sakta huvudet mot fönstret, och där stod han, precis utanför. Glodde rakt in genom fönstret gjorde han, den kortväxta gubben med mjölkar keps, blå flanellskjorta, svarta hängslor, mörkgråa byxor och kulmage.. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Sen dess har det fortsatt. I perioder har jag mycket aktivitet runt mig och periodvis är det dö lugnt. (dö, haha) Jag känner av det starkt när jag är här hemma hos farmor, och en hel del hemma i min lägenhet. Men sen pappa gick bort har det varit lättare att hantera. Dels för att jag kan få en glimt av honom och dels för att han hjälper mig att hålla dem på avstånd. Som hemma i lägenheten har jag två män som ofta kommer på besök, den ena verkar godsinnad, medans den andra är lite mer.. ja jag vet inte, han verkar inte lika god. Jag tycker den andra, mindre goda, är riktigt obehaglig och han står gärna i hörnet i sovrummet och stirrar, ibland i flera timmar. Oftast kan jag på något sätt få dit pappa, fråga inte hur, men han brukar komma, och då ställer han sig framför honom, liksom för att skymma. Kanske mest för min skull ens för gubbens, och då brukar gubben tröttna och försvinna. Ja det hela låter ju som att jag försöker skriva en deckare, men så är mitt krassa liv. Låter säkert skit skumt för er som inte riktigt tror eller varit med om något sånt här. Nu ska jag iallafall försöka somna, och hoppas att det blir aktivitets fritt här i natt.