Hem ljuva hem, brukar man säga. Men just idag vet jag inte riktigt. Kom hem från en vecka i varma Egypten igår, och hela flygresan kantades av extremt magont. När vi landat på Kastrup, och fått våra väskor, köpt tågbiljett och hoppat på tåget hem, då blev det mycket värre. Extrema kramper i magen och feberkänsla. Min snälla mamma hämtade oss i Hässleholm och körde hem oss till Kristiastad, och knappt hann jag innanför dörren innan allt eskalerade. Pussade älskling hejdå och mamma stannade en stund. Värmde en riskudde till min mage och hämtade alvedon till mig, snälla älskade mamma! Vinkade hejdå till henne och hoppade sen direkt ner i sängen. Ja, jag behöver väl kanske inte berätta att natten har varit hemsk? Gav upp hoppet om sömn vid tjugo över åtta i morse och la mig i soffan istället. Ringde mamma och frågade om hon kanske kunde handla till mig, har ju ingen mat hemma som är bra för en orolig mage! Sagt och gjort, ett par timmar senare damp hon och lillebror in med en kasse med mat och två fina vita cyklamen! "Jag tänkte att du behövde något uppiggande" Nämnde jag att min mamma är den bästa? Men sen undrar jag, varför är det alltid så att man blir sjuk när man absolut inte har tid med det?! Har ju som sagt varit i Egypten en vecka och således inte kunna träna med min fina Ellington, och vi ska ju tävla på söndag, SÖNDAG! Planen var egentligen att jag skulle träna idag, låta honom vila onsdag, träna torsdag och fredag, fixa och greja på lördag och tävla på söndag. Nu blir ju allt helt jättefel. Ber till gudarna att jag känner mig lite kryare i morgon så jag kan ta mig till stallet och rida en liten stund iallafall. Känner ju faktiskt mig lite bättre redan nu, magen har lugnat sig, jag har precis fått i mig en banan och ett rån (!), eller ändra det, två rån ;) Så kanske, kanske, kanske att jag orkar rida i morgon, annars får jag nog panik. Hur ska jag kunna tävla på söndag om jag inte har kunnat rida i veckan? Jag hatar att vara sjuk..


en bild tagen ungefär två veckor efter att jag börjat rida Ellington