Bläddrade bland gamla inlägg, och hittade detta, från 21 mars 2010, ca en månad innan min älskade pappa gick bort.
"Dem säger jag är stark, men jag vet inte jag. Hur kan jag vara stark när jag är så bräklig? Hur kan jag vara stark när jag bara vill krypa ihop och låta tårarna rinna i rasande fart nerför kinderna så fort jag hör ordet död. Hur kan jag vara stark, när mitt hjärta går sönder varje gång jag tittar på pappa. Min älskade pappa. Hur kan jag vara stark, när jag inte vill inse hur kort tid han faktiskt har kvar. Hur är det att vara stark?"

Jag undrar fortfarande. Jag har nog lyckats vara stark för att jag har en så bra familj. Jag har nog lyckats vara stark för att jag har en stöttande och uppmuntrande pojkvän. Jag har lyckats vara stark för att jag lät tankarna avbryta mig i vardagen. Jag har lyckats vara stark för att jag alltid valt att prata om pappa. Jag är stolt över honom. Jag är stolt för att han till slut valde att försöka kämpa emot sjukdomen, att han valde att försöka vara så munter som det går i en sån situation. Att han valde att tillbringa så mycket tid som det gick med oss. Jag är stolt för att vi under hela förloppet lyckades vårda honom hemma, med alla oss runt sig, i en trygg och välbekant miljö. Jag är stolt för att vi alla var starka och tog oss igenom det, tillsammans. ♥