"Du har, som du ju redan förstått, ALS, säger hon. Och det är ju sant. Jag hade rätt alltså. Ändå ber jag henne att berätta. Och jag hör henne prata om svårigheter att diagnostisera, medicinera, reagera, informera..."
Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist

det var ungefär sådär det var för oss, när jag, pappa & mamma satt på csk, inne hos neurologen & beskedet om ALS slog ner som en bomb i vår vardag. jag var positiv & inte alls orolig när vi var på väg in. jag visste ju att det inte kunde vara något allvarligt, min pappa klarar ju allt, han kommer leva länge, länge. & neurologen var sen in, ca 20 min, & vi satt där, jag skojade & skrattade, pappa höll god min. so far so good. han började prata om vad proverna visat & jag hörde bara massa läkartermer som jag egentligen inte förstod, men än lät det ju positivt. sen säger han, "du har ALS" & jag hade ingen aning om vad ALS var just då. för mig var reaktionen, "jaha, det låter ju inte så farligt". läkaren fortsatte prata, mamma var helt stilla, pappa såg helt tom ut. - ALS.. vad jag har förstått så är den dödlig? hör jag pappa säga, jag höll andan. när läkaren svarade ja, då rasade min värld & än är den inte uppbyggd. den kommer aldrig att bli uppbyggd. det enda som byggs är en mur. en mur för att klara av vardagen. Amyotrofisk lateralskleros, ALS. aldrig har jag hatat ett par bokstäver så som jag hatar A L S.