Jag har varit aningens paranoid på jobbet idag. Eller aa, bara dem två timmar jag var där själv. Jag ska ta allt från början. När jag var liten var jag sällan mörkrädd, eller nu ljög jag. Jag var lite mörkrädd, men lyckades alltid övertala mig själv att jag var löjlig & allmänt jäkla feg & är det något man inte vill vara, så är det ju en fegis ;P Nu sen man blev gammal & erfaren & framförallt smartare, (?) så har jag kommit till insikten att jag nog ändå är lite mörkrädd. Dock inte i alla situationer. Men som till exempel när jag ska gå in i vårt garage & där är mörkt, då är jag alltid rädd att det ska stå någon i något hörn. Eller framförallt att det ska vara någon som gömt sig på vinden! Usch! Men sen kan jag gå på stan mitt i mörka natten & träffa konstiga främlingar utan att jag blir rädd.. Men iallafall, to cut to the case. Igår hade jag öppningen på jobbet & när jag står där som bäst & bakar bröd (är för övrigt helt själv i hela lokalen, nothing strange with that, men är bra information att ha i denna berättelse) så plötsligt så släcks lamporna uppe i butiken. Tänker att det nog är en propp, men märker snabbt att det lyser i köket + att ugnen fortfarande fungerar. Hmm, skumt. Bestämmer mig för att kolla upp det när jag fått in alla bröden i proofern. Hinner inte mer än tänka det när det släcks där nere också, shit! Lite snabbt tänker jag att det kanske är Amar som försöker vara rolig? Men jag hör inget ljud & dessutom ligger han ju hemma & är sjuk. Bestämmer mig därför för att låta bröden vänta & kila ner & titta vad är som står på. Försöker hitta en ficklampa eller något att lysa med överhuvudtaget men inget finnes, funderar då snabbt på att ta med mig något sorts tillhygge ner, men bestämmer mig för att det nog inte är nödvändigt. När jag väl lyckats ta mig igenom trappan i mörker så knallar jag bort till lysknapparna, tänkte att jag måste ju prova att tända där först. För att komma till dessa lysknappar måste jag passera  trappan & utrymmet under den. Precis när jag ska trycka på knapparna så skymtar jag en skugga under trappan som samtidigt säger "buuu". Rädd blev jag såklart & Amar bara skrattade den jäkeln. Egentligen visste jag ju att det var han, men man kan ju liksom inte vara säker. Han lyckas dessutom alltid skrämma mig, jag är ett tacksamt fall som alltid blir rädd. Men ja, den bjuder jag på :P Haha.