jag är deppig som fan.
helgen på jobbet har varit skit,
alla saker/personer jag sett framemot
att träffa/göra den senaste månaden har
skitit sig, dissat mig eller rent av glömt bort
att dem skulle komma & säga hej.
det är inte kul att bo i storstaden längre.
jag vill inte mer.
det finns inga ljuspunkter.
jag har ju inte ens ett socialt liv,
jag jobbar varenda jävla helg,
har  en farfar som börjar gå mig på nerverna
farmors syster tål jag inte "du måste gjort något
med min lilla Emilpemil i & med att han inte gillar dig.
Emil är inte en elak katt, han tycker om alla, han är så snäll"
dock kom min underbara farmor till undsättning & blev sur
på sin enerverande syster & talade om att Emil
visst är en skum katt som inte går att lita på för fem öre.

men nej, det är inte roligt längre.
jag vill inte mer.
jag är faktiskt ganska så olycklig
i denna skrivande stund, nästan så att
jag vill börja gråta. men tårar är inget för mig.