Vissa dagar är svårare än andra, de flesta nätter är svårare än dagarna. För det är när man är ensam som tårarna kommer. De smyger sig på mig mitt i en helt vanlig tanke, helt oförberett. Oftast så känner Algot det på sig innan jag själv vet om det. Då flyttar han sig närmare och låter mig borra ner ansiktet i hans tjocka päls, han låter mig göra den rufsig & blöt, när det egentligen är det värsta han vet. Ibland lägger han tassen i min hand. Och vilken tröst denna katt är, vilket konstigt lugn han ger mig. Ett lugn som ingen annan kan åstadkomma. En katt, tänker många av er. Ja just, en katt. Men inte vilken katt som helst, utan min (vår) katt, en katt som jag haft vid min sida i 13 år. Det är en lång tid att bygga upp ett band som håller för de allra flesta sorger. Han har varit med vid många tårar, men inga tårar så intensiva och sorgliga som dessa är..