det är sannslöst!
det är över mitt förstånd..

kvällen har varit intensiv,
kom hem från affären och Hampus bad mig kolla på mitt rum,
om i fall att jag saknade något.
hittade min plånbok under sängen,
tömd på 200 kr,
den ena hundralappen återfanns på mitt nattduksbord,
den andra är borta.
Vi ringde och bad hela gänget som varit här hemma att komma hit,
sa till dem att pengarna ska fram.
alla nekar.

vi ringde/ringer runt till alla föräldrarna,
de flesta är tacksamma för att vi ringer och berättar situationen,
dem tar tag i det med en gång.
andra föräldrar (förälder), går igång som en ångvält,
skäller ut oss för att vi anklagar hennes son!
men lilla vän förklarar vi,
vi anklagar ingen speciell, för vi vet inte vem det är,
vi anklagar hela gänget,
alla är lika mycket skyldiga och oskyldiga,

killarna återvänder,
alla nekar, säger att dem inte ens vet vem det är.
men någon av killarna är det ju,
det går inte att komma från.
en del börjar nog bli skraja,
vet att vi kommer kontakta polisen,
för nu ska det få ett stopp.

det ska få ett stopp på att vi blir av med grejer hela tiden,
det är alltid något som försvinner när hela det gänget är här.
pengar, sprit, cigaretter försvinner.
det är inte en gång,
det är flera gånger, pluralis.
man ska ju förtusan kunna ha saker framme i sitt eget hus!
Hampus ska ju kunna ta hem kompisar utan att saker och ting försvinner.

visst, 100 kr är bara 100 kr,
men det hela är en principsak.