gårdagen var hemsk.
jag har aldrig någonsin mått så dåligt i hela mitt liv..
inte nog med att jag fick beskedet, mitt under kräftskivan,
att Pappa ligger på Lunds Universitets Sjukhus för att han fått en stroke,
hela min värld stannade upp och i väldigt många minuter var detta just allt jag visste.
jag visste inte om han svävade närmare liv eller död,
jag visste inte om jag borde slänga mig på telefonen, ringa min syster
och köra snabbt som in utav bara helvete ner till Lund,
jag visste ingenting!
senare ringde Mamma och sa att Pappa mådde hyfsat bra, med tanke på omständigheterna,
och att han pratade och skojjade och gnällde över att han ville ha kaffe och cigg.
det första nämda kunde dem gå med på att ge honom, men inte det andra.
men nu ligger han iallafall där nere, och vi ska väl snart köra ner och krama om honom.
usch, nu börjar jag nästan gråta igen.
men ja, inte nog med allt det, utan när jag väl lyckats lugna ner mig,
vänt kvällen mot fest i vetskapen om att Pappa lever och mår relativt bra,
tagit mig in till stan, satt mig på Hessle för att njuta av sällskap och älskade Kristianstad,
då blir jag nertryckt, sålångt ner man kan bli, av en kille
(jag skulle vilja hänga ut honom men har bara hans förnamn så det hjälper inte så värst mycket)
denna killen, har jag bara träffat på fest en gång tidigare, och även då fick han mig till gråta.
och jag vet inte hur han gör, för jag är stark, jag har alltid svar på tal
och det är inte många som kommer åt mig på det sättet,
inte nu längre. inte sedan lågstadiet då jag blev mobbad i omklädningsrummet
för att jag var så smal, att jag var "äckligt smal"
som jag kände mig då, som åttaåring i omklädningsrummet,
så kände jag mig igår, som vuxen kvinna.
fy fan för dig.
och när han trycker ner mig som värst,
då jag behöver stöd som mest,
då går mina kompisar ut, för att det är pinsamt..
pinsamt?!
det tog nästan hårdade än själva nedtryckningen..
men som den bra kompis Matilda är,
så gick jag hem till henne, blev omkramad och omtyckt
och kände att jag faktiskt har någon som bryr sig.
och där satt jag, hyperventilerade och storgråtandes
och panikringde Mamma, för hem det ville jag.
jag ville inte vara kvar i samma stad som den där saken.
och när Mamma svarade i telefonen och hörde mig storböla och hyperventilera,
då slängde hon sig i bilen och körde i 130 km/h till Kristianstad från Vinslöv.
Jag älskar min familj,
för när jag kom hem väntade min bror med öppen trygg famn.
och allt detta har fått mig till att tvivla på att jag kommer klara att bo själv i Malmöstad.
om jag verkligen vill ha det där jobbet och den där lägenheten.
men på ett sätt känns det som att det kanske inte ens är tillräckligt långt iväg.
Stockholm är längre bort, närmare Farmor och Farfar
och dessutom en underbarare stad..

men jag får helt enkelt fokusera på att Pappa mår iallafall bra,
jag har jobb, och lägenhet ska jag kolla på på torsdag.
på den där omtalade bombade gatan i Malmö,
Annefridsvägen..
vill jag verkligen det här?