jag får så ont i magen när vi bråkar.
jag vill inte att vi ska bråka.
jag vill att vi iallafall ska kunna vara vänner
utan att bråka en massa..
vad har hänt med oss?
vad har hänt med dig?
vad har hänt med mig?

jag vet att det aldrig kommer bli så att vi träffas.
men du kan väl inte klandra en tjej för att hoppas?
för oavsett hur mycket vi bråkar,
oavsett hur elak du skulle kunna vara,
så går det inte att släppa dig.
jag försöker
och försöker
och försöker.

och när jag tror att ja,
nu kanske det går.
så skiter sig allt och jag blir sådär deprimerad igen.

en depression jag bara känt av vid ett annat tillfälle.
och det var den jag hamnade i för över ett år sen.

det är sjukt,
det är det.
det har jag aldrig sagt att det inte är.

och det värsta är,
att jag framstår som en efterhängsen tjej.
en som aldrig ger upp.
i vanliga fall är jag inte den tjejen.
jag är inte den typen av tjej som klänger sig fast vid en kille hur länge som helst.
jag inser, skiter i vilket och går vidare.
men jag vet inte vad det är med dig,
som gör att jag inte kan göra det.
det är nåt speciellt med dig.
men du vet nog inte om det själv.
du vet inte hur bra du är.


så förlåt,
förlåt för att jag är så jobbig, gnällig och allmänt sepig.
förlåt.